Den som först provade teorin för kontaktlinser var Leonardo Da Vinci. 1509. Han tittade ner genom en vattenfylld skål och upplevde då en viss förstoring. Därför anses det i litteraturen vara den första upptäckten av effekten med kontaktlins. René Descartes, filosof, matematiker och naturforskare 1596-1650 kan göra anspråk på en tidig insikt om kontaktlinsens princip.
Herschl beskrev också kontaktlinsens princip 1828 något före den något så när praktiska användningen av kontaktlinser.
Den egentliga experimenten med kontaktlins företogs av Adolf Eugen Fick år 1888. Han använde sig av blåsta glaslinser på kaniner. Linserna provades i två timmar utan symptom från tårfilmen. Fick tog kontakt med professor Ernst Abbe vid Carl Zeiss, Jena, för att tillverka en sclerallins. Det är också rapporterat 1888 att Eugéne Kalt tillpassat en sclerallins på en keratokonuspatient med en dramatisk förbättring av synförmågan. 1889 presenterar Agust Muller för första gången resultat med en sclerallins med -14.0 Dptr. Professor Abbe tog kontakt med Karl Otto Himmler, en optiker som tillverkade mikroskop. Himmler tillverkade två sclerallinser som han beskrev ” en med glascornea och sclera samt en annan med glascornea och metallsclera , båda glascornea delarna är slipade och polerade. ” Himmler var den första som tillverkade en kontaktlins med angivna dimensioner och brytkraft för Agust Muller.
Under sista världskriget utvecklade amerikanarna kontaktlinstillverkningen. Linserna svarvades och anpassades individuellt till kornea. Med olika radier och diametrar justerades linserna så att de kunde bäras under hela dagen utan besvär. Principen var att linserna flöt på kornea och pumpade tårvätska under linsen. Tillpassningen med dessa linser blev så populär att användningen av kontaktlinser tog fart utanför Amerika efter kriget.
I Sverige tillhandahölls kontaktlinser på 1950-talet av Stockholms Förenade Specialoptiker med ett provlager i optikernas lokal på Stortorget i Gamla Stan. Optikerna gjorde inga mätningar av kornealradier eller refraktion utan patienten var hänvisad till ögonläkaren som skrev ut ett recept på linserna. Därefter rekvirerade optikern linserna från lagret. Linserna hade givna parametrar och fick provas under några dagar. Passade inte linserna byttes de ut mot nya. Om inte resultatet blev lyckat avbröts provet och del av depositionsavgiften återbetalades. Linserna var av akrylplast och svarvades.
I Stockholm i början på 1960 talet etablerades Opticon av ingenjör Henry Lindberg, som efter ett USA besök började tillverka kontaktlinser. Henry Lindberg startade 1975 kontaktlinstillverkning i Åmål under namn Unilens. Det tillverkades både mjuka och stabila linser.
I Skellefteå började optiker Bengt Burman i mitten på 1950-talet att tillpassa kontaktlinser. Han hade en utbildning som amerikansk optometrist med diplom för kontaktlinstillpassning.
Linserna importerades från GT-optics i London. Radien i den centrala zonen beställdes efter kornealmätningar med oftalmometer. Att en optiker själv utförde mätningar av kornea ansågs av ögonläkarna som kontroversiellt. Linserna anpassades med lyftning av de perifera zonerna med användning av en roterande axel med utbytbara s.k punsar som slipade olika radier. Linsens kanter kunde också göras med olika profil för att underlätta tårfilmens flöde mellan kornea och kontaktlinsen.
Optikern Klas Nilsson och ögondocenten Sölve Stenström introducerade en marknadsidé som snabbt visade sig god. I Göteborg tillverkades stabila linser under namnet System Stenström.
Verksamheten började 1967 och linserna importerades färdiga från Tyskland. Något senare tillverkades linserna av verktygsfirman Visus. Man tillverkade linserna för Contacta optik , som 1968 övergick till själva svarva PMMA linser i egen regi. 1972 startade Scanlens och utförde den tillverkning som tidigare Contacta stod för. 1969-70 importerades de första mjuka linserna från Prag. Linserna hade dålig konfort. 1974 började Scanlens egen tillverkning av mjuka linser under namnet Scanlens 75. En lins som än i dag har sitt berättigande. Lagret av hårda PMMA linser växte och Klas Nilsson ordnade utbildning för optiker. Optiker som genomgick kursen bildade en kontaktlinsförening som än i dag är livaktig. Namnet från början var Svensk Förening för Kontaktlinsteknik.
I slutet på 1950-talet utvecklade Otto Wichterle i Prag, ett patenterat material som lämpade sig för kontaktlins. Det var första gången ett mjukt material användes för framställning av kontaktlinser. Bausch & Lomb i USA köpte patentet och började tillverka kontaktlinser . Tillverkningen skedde genom s.k. spinncastingmetod. 1971 godkändes linsen av Food and Drug Administration (FDA) och blev en försäljningsframgång för Bausch & Lomb. En annan del av kontaktlinsverksamheten som Bausch & Lomb utvecklade var stabila syrepermeabla linser. Det skedde under 1980-talet genom inköp av Polymer Technology. Den första engångslinsen lanserades i slutet av 1990-talet
1959 startades Frontier Lenses, USA med tillverkning av hårda kontaktlinser. 1962 flyttade företaget till Jacsonville, Florida. Tillverkningen omfattade fortfarande endast hårda linser, men experiment började även med mjuka linser. 1981 övertog Johnson & Johnson verksamheten. Samtidigt införlivades det danska företaget Mia lens med Johnson & Johnson. Mia lens hade börjat tillverka mjuka kontaktlinser med gjutningsmetod, vilken Johnson & Johnson tillverkade i egna dotterföretaget Vistacon. Gjutningsmetoden förfinades och lanserades under namnet Acuvue
Linser med Silicon finns redovisat hos tyska Weicon 1977. Även i Australien experimenterade man med siliconmaterial i kontaktlinser. Något genombrott fick inte dessa linser förrän i slutet på 1900-talet och än i dag finns en del nackdelar som behöver mer forskning.
En nyhet som härrör från gamla sclerallinser är en stabil lins av bostonmaterial med en diameter på 14 mm. Den vilar utanför irisområdet (limbus) och kupar sig över hornhinnan vilket gör att linsen känns bekväm. Med en sådan lins går det att korrigera höga grader av astigmatism.
Hans Lindskoog 2007-09-10
