För att få rätt form på glaset vid inslipning i glasögonbågen började man vanligtvis med att rita upp formen efter glasögonbågen och sedan kröjsla ut formen. Detta gick till så att man med en kröjseltång bröt loss små bitar av glaset till dess glaset fått sin avsedda form. En viss kassation uppstod vid detta moment.
Från börja användes en vanlig hovtång. Sedermera utvecklades olika modeller av kröjseltänger. Bl.a. konstruerade optiker Sven Ringdahl en kombinationstång för kröjsling och brytning av glas s.k. Ringdahlstången. Kröjseltängerna slets kraftigt och måste bytas ut ofta. Genom ett utbytessystem av de slitna plattorna kunde Ringdahlstången användas under längre tid. Senare tiders kröjseltänger har även detta utbytessystem av plattor.
Ett annat sätt för formgivning var att tillverka en mall av mycket tunn celluloid, som passade i bågen. Fördelen var att man kunde vända pållen för höger och vänster sida samt spara den till andra glasögonbågar av samma modell. Formen överfördes sedan med ett ritsstift med en hårdmetallspets av sintrat material, under benämningen koromantstift. En del optiker använde sig av en vanlig diamant som glasmästarna använde.
Foto: Hans Lindskoog
Foto: Hans Lindskoog
Ett annat sätt för formgivning var att tillverka en mall av mycket tunn celluloid, som passade i bågen. Fördelen var att man kunde vända pållen för höger och vänster sida samt spara den till andra glasögonbågar av samma modell. Formen överfördes sedan med ett ritsstift med en hårdmetallspets av sintrat material, under benämningen koromantstift. En del optiker använde sig av en vanlig diamant som glasmästarna använde.
Foto: John-Björn Huber
Formen på de glasögonbågar som användes hade vanligtvis ovala glas. Pantoform, som var en variant till den ovala med en djupare formkurva nedtill. Anatomisk, en variant till pantoformen med en rakare nässida än pantoformen. Även helt runda glasögon förekom och då angavs ofta på recepten från ögonläkaren ” ej roterande glas”. Detta med avsikt på astigmatiska glas som inte fick ändra sitt axelläge. En rits på vid den temporala backen på glasögonbågen fick markera det rätta läget på det astigmatiska glaset.
Ett första steg att rationalisera inslipning av glas var en skärmaskin som tillverkades av Weco i Tyskland. Den var mycket vanlig på så gott som alla optikerverkstäder. Mallar av plastmaterial med ca 2-3 mm tjocklek tillhandahölls av glasögonbågstillverkarna.
Foto: John-Björn Huber
En standardsats av mallar tillverkade i metall ingick i skärmaskinens utrustning. Dessa mallar hade formen till de ovanbeskrivna glasögonbågarna.
Nyskapande av nya modeller och en anpassning till växlande glasögonmode krävde en ofantlig numerär av mallar till skärmaskinen. Därför salufördes mallmaterial med förborrade hål som passade till skärmaskinen. Det tillverkades även mallmaskiner som stansade ut mallen efter glasögonbågens form. I och med denna nya teknik konstruerades en ny modell av tång för att bryta ut det formskurna glaset ur det ursprungliga glaset. Den ovannämnda Ringdahlstången var därför en kombinerad bryt och kröjseltång. Systemet med mallar har levt kvar till våra dagar men byts ut mot elektronisk avläsning av glasögonformen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar