Foto: John-Björn Huber
Vid utformning av mineralglas till glasögonbågar utgick man tidigare från mindre glasstorlekar, ibland ner till 50 mm diameter. Fördelen med dessa mindre glas var att den sfäriska och kromatiska abberationen blev mindre genom att utnyttja området närmast optiska centrum.
Glasen tillverkades från början som biglas för att senare bli genomböjda. Biglasen tillverkades med både front och bakre kurva bikonvexa eller bikonkava. Glas med plan bakre kurva benämdes plankonkava eller plankonvexa. Glas med en bakre kuva( baskurva ) med kupigheten – 1,25 Dioptrier benämdes periskopiska glas. Glas med en baskurva -6,0 Dioptrier benämdes meniskenglas.
Carl Zeiss konstruerade ett glas som såldes under namnet Zeiss punktal. Baskurvan byggde på att glaset placerades på toppunktsavståndet 12 mm framför ögat. Avståndet mellan ögats vridningspunkt och glaset utgjorde radien för det punktuella glaset. Således var de flesta glas mycket kupigare. Genom utvecklingen har glasögonbågarna blivit större och krävt större diametrar på glasen, ända upp till 75 mm diameter. Som en följd av detta har grundkurvorna blivit flatare och glasen har fått andra brytningsindex. Glas med högre brytningsindex är också svårare att bearbeta på traditionellt sätt.
De första glasen hade ett brytningsindex på 1,5 och utgjordes av kronglas. Senare har glas med högre brytningsvärden tillverkats.
”Plastglas” började förekomma i början på 1950-talet. Plasten var mycket känslig för repor. Därför skyddades ytan med tape eller en speciell fernissa. Ytbehandlingen av plast utvecklades och såldes under beteckningen CR 39. Dessa glas förkommer även idag i billiga glasögon.
Sara Lövestam sa...(10 oktober 2010 08:14)
SvaraRaderaHej Hans!
Jag har nu läst igenom samtliga inlägg på denna blogg, som faktiskt givit mig mer än att i timmar ha suttit på bibliotek och på diverse antiktivetsforum utan att hitta den information jag söker. Jag undrar om du möjligen har information om själva införskaffandet av glasögon vid sekelskiftet 1900? Vad jag har förstått så har det funnits vissa spänningar mellan optiker och ögonläkare lite längre in på 1900-talet, och jag vet också att man tidigare än sekelskiftet sålt glasögon utan att först göra synundersökning, att man så att säga bara köpte ett par glasögon som passade bra. Men just vid sekelskiftet är det väldigt tomt om information, och just den informationen behöver jag verkligen få tag i. Det jag letar efter är hur det såg ut från konsumentens synvinkel, närmare bestämt år 1908. Var det optikern som både prövade ut glasen och tillverkade glasögonen, eller var det en uppdelad process mellan synläkare och optiker? Hur lång tid tog det från dess att man gjorde synundersökningen till att man kunde få sina färdiga glasögon? Var man tvungen att bege sig till de stora städerna för att skaffa ett par bra glasögon, och betraktades de som dyra? Vilka verktyg och vilken inredning lär ha funnits hos en typisk optiker vid den tiden? Om du har någon information eller något sätt att hjälpa mig, så skulle jag uppskatta det väldigt! Det går i så fall bra att skriva till min mejl, slovestam(at)yahoo.se eller direkt här i kommentarsfältet! Som sagt skulle jag uppskatta det mycket!