Glasslipstenar

I 70-talets murriga optikbutiker var mode och varumärkesprofilering lika främmande som rökning är i dagens butiker.

De första slipstenarna tillverkades av karborundum, ett gummimaterial som band slipsubstansen. Avverkningstiden på glas och plast var mycket lång . Det fordrades att kröjslingen eller diamantskärningen så långt möjligt hade den slutliga formen så att minsta möjliga hanteringstid på den kemiska stenen behövdes.

Dessa keramiska stenar måste jämnas till med vissa mellanrum för att få en bra facett. För att uppnå en bättre och snabbare avverkning av glasen konstruerades en slipmaskin med industridiamanter på den roterande skivan. Avverkningen gick snabbare men gav ett grövre resultat, därför måste facetten jämnas till på den keramiska stenen och kantas på denna.

Slipningen på dessa två slipstenar skedde manuellt. Glaset fattades med båda händerna mellan pekfingret och tummen. Glaset fördes mot slipstenen i lagom vinkel och roterades sakta motsols. Ny fattning togs och roterades till en jämn facettkant formades. Därefter vändes glaset och slipades på motsatta sidan så att en 90 graders facett formades. Det gällde då att facetten inte ”vinglade” utan låg jämnt i mitten på glaskanten. En ojämn facett förorsakade spänningar i glasranden på metallbågar med påföljande spänningssprickor som följd.

Vid slipning av planfacett fattades glaset med tummen och långfingret. Pekfingret lades ovanpå och reglerade trycket vid slipmomentet. Samma fattning utfördes vid kantning av facetten.

Monokelräffling utfördes på den keramiska stenens kant med små tryckningar mot slipstenen. Fattningen av glaset var då detsamma som vid vanlig facettslipning. För att höger och vänster glas skulle ha samma form på höjd och bredd lades glasen med den konkava sidan mot varandra. Vid detta moment avslöjades ofta yrkesskickligheten.